Livets miniräknare

Räknar olyckor

Räknar skador

Räknar hur länge allt varar

Livets miniräknare

Tryck in våldtäkt

Tryck in mord

Tryck in sjukhusbesök

Den räknar

Livets siffror

Dödens nummer

Och summan av

Alltihop

Lägg ihop allt

Och då

Ja, då får du svaret

You might not know

Who you really are

Or what you want

Maybe you´re in fear

Of being alone

Or maybe you just want a hand to hold

You need to set me free

Before you hurt yourself again

Your words are not enough

To hold me back anymore

Accept who you are

And be the man you want

Before its to late

You have to realize

That you cant have all the love in world

Accept who I am

And let me be me

Before you loose yourself

And my trust in you

Honey, you have to understand

Your love is not enough

Måste verkligen komma igång med mitt skrivande på allvar igen. Det är svårt när man aldrig kan fokusera till 100% på det, eftersom man alltid gör annat emellan. Just nu är jag uppslukad av att söka jobb, få ett jobb och börja tjäna in pengar.

Man får försöka hitta knep så man kan göra allt, det är svårt ibland men det går om man vill. Yes it does!

Skamset tänker jag

Att jag borde ge upp

Och falla, åter igen

Jag kan nästan nudda vid tanken

Och den känns så skön

Det vore så jävla skönt

Att igen, sluta bry sig

Att inte behöva tänka

Eller ta ansvar

Vara vuxen

Vara anständig

Visst vore det skönt

Att bara låta bladet glida

Trycka in fingrarna

Och slänga ut sig allt

Låta svetten rinna

Tills jag svimmar

Att bara låta bli

Och känna hungern

Tills den till slut

Bara försvinner

Veta att man kunde göra något

Åt smärtan

Bara låta den komma och gå

Tills den kommer igen

Och då vet jag

Att jag är förberedd

Ja, fan

Visst vore det skönt

Som inget annat fanns, så finns inte jag heller. Önskar ibland att det var annorlunda. Men jag vill inte veta, vad som kunnat hända.

Sömnlös igen, paranoid till max. Vad finns egentligen i mörkret? Tänkte på en mardröm jag hade en gång, hur rädd den gjorde mig. Eftersom det var mer verkligt än overkligt. Skrämde upp mig själv, igen. Och hoppades åter igen att jag aldrig mer ska drömma så.

Nej, nu måste jag gå. Verkligheten kallar.

Abraham stod och gjorde sina vanliga rutiner med sina verktyg. Det rostfria stålet kunde inte blänka mer än vad det redan gjorde, men det betydde inte att det var rent. Allt måste vara kliniskt, eftersom dessa verktyg skulle skära och röra i andra människor.

Han hade fått i uppdrag att göra sina tester på personen som låg bakom honom i en säng. Fastspänd, som ett djur. Djuret sov just nu, eller så var han avsvimmad, han visste inte. Abraham hade inte fått veta något om personen i fråga, bara att han skulle ta blodprover, urinprover och EEG-tester. När han hade frågat vad de skulle ha testerna till att dom bara sagt åt honom att inte fundera så mycket på det. Gör bara ditt jobb, hade de sagt. Och det tänkte han göra, han fick bra betalt för det. Han behövde pengarna nu när han fått sparken från sjukhuset, tydligen gillade dom inte hans sätt att bemöta patienterna. Men han var en läkare, inte någon jävla psykolog. Han hade verken tid eller ork att lyssna på andras lidande, det fick han tillräckligt av hemma. Men det var tydligen en del av läkaryrket, att lyssna på människors inre smärta.

Så då hade han fått kontakt med den här försökskliniken genom en av hans gamla arbetskamrater. Man testade inte djur här, utan människor. Han förstod inte riktigt konceptet, han visste inte vad de testade eller om människorna ens var här frivilligt. Han försökte att inte tänka så mycket på det, han behövde ju pengarna.

Plötsligt hörde skymtade han något som rörde sig bakom honom. Började djuret vakna?

Han vände sig om och gick bort till sängen och inspekterade. Han tog upp sin lilla lampa ur fickan och lyfte lite på kroppens ögonlock. Ingenting, han var fortfarande medvetslös.

Han pustade ut och stoppade ner lampan igen. Han tittar upp och plötsligt ser han ett ansikte mitt framför hans eget. Ansiktet ger ifrån sig ett ohyggligt skrik. Abraham blir så chockad att han inte vet vad han ska göra. Antiktes mörka, bruna ögon stirrade nu på honom. Abraham kom ihåg att dom sagt att han skulle ignorera försökspersonen, annars kunde han bli våldsam.

Så det var precis det han gjorde, han gick tillbaka till sin rengöring och fortsatte.

”Hörru! Hallå? Jag dör här!” Hörde han mannen säga, nästan skrek igen.

Abraham kände sig obekväm, men han var ju faktiskt bra på att ignorera folks problem.

Det var dags att börja med blodproverna. Han tog ett djupt andetag och hämtade brickan han förberett med nålar och behållare. Han ställde brickan vid sängen och sneglade på mannen.

Han hade halvlångt, mörkbrunt hår och var smal, men ändå muskulös. Hans handleder var fast i sängen i stora, tjocka kedjor. Det måste vara nå grymt obekvämt, tänkte han. Men han hade fått förklarat för sig att det behövdes, annars skulle han slita sig loss.

”Det är slutet nu. Jag har förlorat min kamp. Det är dags att möta min skapare, Gud eller inte.” Mannen, som fortfarande satt upp i sängen, la sig nu ner.

”Ge mig sprutan med mitt gift, så ska jag inte störa dig mer.”

Abraham ignorerade honom och satte nålen i hans arm och snodde lite blod från den.

”Jag har ingen känsel i ansiktet, eller min kropp. Jag vägrar att kämpa mer, låt det ta slut.”

Mannen lät både ynklig och aggressiv på samma gång. Abraham kände sig rädd. Tänk om han skulle försöka skada honom? Fast han skulle omöjligt kunna ta sig ur kedjorna.

Abraham tog nästa nål och tog mer blod. Han kände något ta tag i hans skjortkrage, något försökte dra ner honom. Mannen hade lyckats vrida sin arm och tagit tag i honom. Nålen satt fortfarande kvar i hans armveck.

Abraham kände hur handen började slingra sig upp mot hans hals. Han släppte nålen och försökte få bort armen från honom. Den satt där som sten. Han kunde inte rubba den.

Abraham kände hur det svartnade omkring honom. Nu dör jag, tänkte han. På något sätt kände han sig lättad. Nu behövde han inte tänka mer. Han behövde inte hata sig själv för att han var oförmögen till ett jobb han spenderat halva livet att utbilda sig själv till. Han behövde inte tänka på sina barn, och sin fru, som behövde mat.

Abraham log lite, och sen var det svart. Nu var han borta.

Chris släppte taget om mannen. Han visste att han inte förtjänat det han nyss gjort till honom. Men han vägrade att hjälpa honom. Är det inte just sånt läkare är till för?

Nu måste han ta sig ur kedjorna. Han visste att han kunde, bara han koncentrerade sig.

Han drog ett djupt andetag och började trycka ihop händerna. Hans kropp hade alltid vart vig, han skulle lätt ha kunnat försörja sig som trollkarl eller något. Men det var inte hans grej, det var inte meningen att han skulle stå framför en massa människor. Det var inte ens meningen att han skulle vara här. Speciellt inte nu, för att nu skulle han dö. Chris hade ingenting kvar att leva för, det visste han. Allt han var nu var en försökskanin. Allt annat, hans liv, hans kärlek, hans enda vän, var nu borta. Döda, fyllda med gifter deras kroppar inte klarat av, bortspolade.

Han var den enda kvar. Han visste att resten av hans liv skulle vara här, precis här, där folk skulle ta en massa blod från honom för att sedan proppa honom full med konstiga preparat. Bara för att se hur han reagerade på det. Till slut skulle dom ha gjort klart alla tester, då skulle dom äntligen spruta in det där giftet dom framkallat, och han skulle äntligen få dö. Men det kunde ta år, decennier.

Han andades ut, händerna var fria från kedjorna. Han reste på sig på ostadiga ben, han hade inte stått upp på flera veckor. Han tittade på den utslagna läkaren, han böjde sig ner och drog av honom sin vita rock. Han tog på sig den och knäppte knapparna.

Giftet fanns inte i det här rummet, annars skulle han ha känt lukten av det. Så starkt var det, det enda som var starkt nog att slå ut honom.

Men nu är det dags, tänkte han. Jag ska hitta giftet, och kanske slå ut några fler idioter innan jag hittat det.

Sen blir jag äntligen fri, tänkte han, och öppnade dörren.