Livet är ju inte alltid lätt, har man lärt sig genom åren. Det positiva är att det blir bättre, ju starkare man blir. Det negativa är att livet tycks fortsätta vara svårt. Man undrar konstant: När ska det bli bättre då?

Jag vet inte hur de där människorna gör, som påstår sig kunna vara glad och lycklig nästan hela tiden. Ljuger dom, överdriver dom eller är det helt enkelt sanning? Hur kommer man i så fall dit?

Handlar det om att bli nöjd med sig själv, att förlåta sitt förflutna, eller vad?

Jag har bestämt mig för att vara positiv mot livet, och det är jag, men samtidigt så hamnar jag i dessa mörka tankar. Detta gör då att jag samtidigt är positiv men också väldigt negativ, på samma gång. Jag har två olika tankegångar, hela tiden. Detta kan göra mig väldigt ego, eftersom jag är så inne i mig själv hela tiden.

Ja, jag vet inte. Jag vet ingenting.

Står ensam på balkongen

Och ser livet åka iväg

Tänkte på det länge

Men nu är det för sent

Jag kunde inte stanna

Eftersom jag inte hörde hemma där

Nu har flera månader gått

Och det börjar bli kallt

Men jag vet att jag inte är vilse

Jag är bara ensam

Men jag tänker inte gråta

Och inte ge upp

Men jag kan inte återvända nu

För att det finns ingen plats för mig längre

Och jag har ingen annanstans att ta vägen

Can´t stop being me, and I can´t stop my control. Want to be free, but I don´t know what freedom is. Anymore.

Locked myself in for to long, now Im out and I don´t know anything. Not even myself.

Want to fall in love and really feel, but my wounds are not healed yet. Want to stop hurting myself, but my god, I just can´t. Please stop looking at me. I can´t stand the stare.

I know that the pain is passing, at some point. I know it´s not forever. But right now, it´s just to painful to handle.

Nothing is ever what it seems. Feelings of the past, hunting me down, making me belive. In something that isnt there.

I am not dead, but I am not completely free. But thats just my burdon to bare.

Thats just me, right now.