Som inget annat fanns, så finns inte jag heller. Önskar ibland att det var annorlunda. Men jag vill inte veta, vad som kunnat hända.

Sömnlös igen, paranoid till max. Vad finns egentligen i mörkret? Tänkte på en mardröm jag hade en gång, hur rädd den gjorde mig. Eftersom det var mer verkligt än overkligt. Skrämde upp mig själv, igen. Och hoppades åter igen att jag aldrig mer ska drömma så.

Nej, nu måste jag gå. Verkligheten kallar.

Abraham stod och gjorde sina vanliga rutiner med sina verktyg. Det rostfria stålet kunde inte blänka mer än vad det redan gjorde, men det betydde inte att det var rent. Allt måste vara kliniskt, eftersom dessa verktyg skulle skära och röra i andra människor.

Han hade fått i uppdrag att göra sina tester på personen som låg bakom honom i en säng. Fastspänd, som ett djur. Djuret sov just nu, eller så var han avsvimmad, han visste inte. Abraham hade inte fått veta något om personen i fråga, bara att han skulle ta blodprover, urinprover och EEG-tester. När han hade frågat vad de skulle ha testerna till att dom bara sagt åt honom att inte fundera så mycket på det. Gör bara ditt jobb, hade de sagt. Och det tänkte han göra, han fick bra betalt för det. Han behövde pengarna nu när han fått sparken från sjukhuset, tydligen gillade dom inte hans sätt att bemöta patienterna. Men han var en läkare, inte någon jävla psykolog. Han hade verken tid eller ork att lyssna på andras lidande, det fick han tillräckligt av hemma. Men det var tydligen en del av läkaryrket, att lyssna på människors inre smärta.

Så då hade han fått kontakt med den här försökskliniken genom en av hans gamla arbetskamrater. Man testade inte djur här, utan människor. Han förstod inte riktigt konceptet, han visste inte vad de testade eller om människorna ens var här frivilligt. Han försökte att inte tänka så mycket på det, han behövde ju pengarna.

Plötsligt hörde skymtade han något som rörde sig bakom honom. Började djuret vakna?

Han vände sig om och gick bort till sängen och inspekterade. Han tog upp sin lilla lampa ur fickan och lyfte lite på kroppens ögonlock. Ingenting, han var fortfarande medvetslös.

Han pustade ut och stoppade ner lampan igen. Han tittar upp och plötsligt ser han ett ansikte mitt framför hans eget. Ansiktet ger ifrån sig ett ohyggligt skrik. Abraham blir så chockad att han inte vet vad han ska göra. Antiktes mörka, bruna ögon stirrade nu på honom. Abraham kom ihåg att dom sagt att han skulle ignorera försökspersonen, annars kunde han bli våldsam.

Så det var precis det han gjorde, han gick tillbaka till sin rengöring och fortsatte.

”Hörru! Hallå? Jag dör här!” Hörde han mannen säga, nästan skrek igen.

Abraham kände sig obekväm, men han var ju faktiskt bra på att ignorera folks problem.

Det var dags att börja med blodproverna. Han tog ett djupt andetag och hämtade brickan han förberett med nålar och behållare. Han ställde brickan vid sängen och sneglade på mannen.

Han hade halvlångt, mörkbrunt hår och var smal, men ändå muskulös. Hans handleder var fast i sängen i stora, tjocka kedjor. Det måste vara nå grymt obekvämt, tänkte han. Men han hade fått förklarat för sig att det behövdes, annars skulle han slita sig loss.

”Det är slutet nu. Jag har förlorat min kamp. Det är dags att möta min skapare, Gud eller inte.” Mannen, som fortfarande satt upp i sängen, la sig nu ner.

”Ge mig sprutan med mitt gift, så ska jag inte störa dig mer.”

Abraham ignorerade honom och satte nålen i hans arm och snodde lite blod från den.

”Jag har ingen känsel i ansiktet, eller min kropp. Jag vägrar att kämpa mer, låt det ta slut.”

Mannen lät både ynklig och aggressiv på samma gång. Abraham kände sig rädd. Tänk om han skulle försöka skada honom? Fast han skulle omöjligt kunna ta sig ur kedjorna.

Abraham tog nästa nål och tog mer blod. Han kände något ta tag i hans skjortkrage, något försökte dra ner honom. Mannen hade lyckats vrida sin arm och tagit tag i honom. Nålen satt fortfarande kvar i hans armveck.

Abraham kände hur handen började slingra sig upp mot hans hals. Han släppte nålen och försökte få bort armen från honom. Den satt där som sten. Han kunde inte rubba den.

Abraham kände hur det svartnade omkring honom. Nu dör jag, tänkte han. På något sätt kände han sig lättad. Nu behövde han inte tänka mer. Han behövde inte hata sig själv för att han var oförmögen till ett jobb han spenderat halva livet att utbilda sig själv till. Han behövde inte tänka på sina barn, och sin fru, som behövde mat.

Abraham log lite, och sen var det svart. Nu var han borta.

Chris släppte taget om mannen. Han visste att han inte förtjänat det han nyss gjort till honom. Men han vägrade att hjälpa honom. Är det inte just sånt läkare är till för?

Nu måste han ta sig ur kedjorna. Han visste att han kunde, bara han koncentrerade sig.

Han drog ett djupt andetag och började trycka ihop händerna. Hans kropp hade alltid vart vig, han skulle lätt ha kunnat försörja sig som trollkarl eller något. Men det var inte hans grej, det var inte meningen att han skulle stå framför en massa människor. Det var inte ens meningen att han skulle vara här. Speciellt inte nu, för att nu skulle han dö. Chris hade ingenting kvar att leva för, det visste han. Allt han var nu var en försökskanin. Allt annat, hans liv, hans kärlek, hans enda vän, var nu borta. Döda, fyllda med gifter deras kroppar inte klarat av, bortspolade.

Han var den enda kvar. Han visste att resten av hans liv skulle vara här, precis här, där folk skulle ta en massa blod från honom för att sedan proppa honom full med konstiga preparat. Bara för att se hur han reagerade på det. Till slut skulle dom ha gjort klart alla tester, då skulle dom äntligen spruta in det där giftet dom framkallat, och han skulle äntligen få dö. Men det kunde ta år, decennier.

Han andades ut, händerna var fria från kedjorna. Han reste på sig på ostadiga ben, han hade inte stått upp på flera veckor. Han tittade på den utslagna läkaren, han böjde sig ner och drog av honom sin vita rock. Han tog på sig den och knäppte knapparna.

Giftet fanns inte i det här rummet, annars skulle han ha känt lukten av det. Så starkt var det, det enda som var starkt nog att slå ut honom.

Men nu är det dags, tänkte han. Jag ska hitta giftet, och kanske slå ut några fler idioter innan jag hittat det.

Sen blir jag äntligen fri, tänkte han, och öppnade dörren.

Kunde inte somna igår. Tänkte på allt som inte fanns, och det som redan existerar.

Funderade på vilken klänning jag skulle ha på bröllopet. Skulle jag ta någon av de jag redan äger, eller köpa en helt ny?

Jag har en svart jag skulle vilja använda, men man får ju inte använda svart på bröllop. Inte helsvart i alla fall. Tänkte att K inte skulle bry sig, hon bryr sig inte om regler på det sättet.

Undrade om jag någonsin skulle sluta vara rädd och om jag skulle lyckas här i livet. Man måste ju våga om man ska komma någon vart. Funderade på om jag skulle börja gå till en psykolog igen. Men tanken slogs bort fort. Hur ska jag kunna lita på en psykolog igen?

Somnade till slut och drömde mardrömmar. Om platser jag besökt, fast ändå aldrig vart till. Om monster och mörker. Kanske världens undergång. Bara min fantasi som spökar.

Undrar vem jag var, och vem jag är. Och hur hela historien slutar.

Har du vågat se

På vem du faktiskt blev kär i?

På den du påstod dig älska

Den som inte gav upp

Trots att du var som du är

Jag är värre

Än du tror

Gör du mig illa igen

Får du faktiskt skylla dig själv

Jag är inte bättre

Men jag skulle aldrig

Gjort samma sak mot dig

Inte ens om du bad om det

Men nu är du slut

Vi är döda

Och det är över

Låter du bli mig

Så låter jag bli dig

Men rör du mig

Så slår jag ner dig

Tills du får veta hur det känns

På dödens väg vandrar de

Bort från livets väg

Syns inte, känns inte

Men genom tunna väggar

Hörs allt

Det du inte hör kan du inte se

Det du inte hör kan du inte känna

Lyssna, lyssna genom väggen

Då vet du, vilka de är

När du hör, kan du känna dom

När du hör, kan du se dom

När du hör, kan du hjälpa dom

Men om du inte lyssnar

Ser du dem inte

Som en vissen ros

Som en kall sten

Rädd som springbocken

Farlig som buffeln

Skygg som en blomma

Maktgalen som en politiker

Hon lyssnar, försöker förstå

Han pratar, men lyssnar inte

Hennes liv förändras för all framtid

Han förstår inte sitt misstag

Hennes liv försvann

Han fick behålla sitt

Söndersliten himmel

Med trasigt svarta moln

Som färgar

Likt en oklar målning

En målning

Av de mörkaste färger

Du kan hitta

Den kan vara vacker att se på

Men den gömmer något annat

Den kan gömma en sanning

Som ingen trodde fanns

Så titta inte utan att se

För att då får du ångra dig

Sanningen är här nu

Och den är här för att stanna

Okej, kanske ska presentera mig själv lite grann. Jag är en tjej som för tillfället bor i Sthlm, som drömmer om att bli författare(Bland annat). Jag har skrivit hela mitt liv, allt från dagböcker, berättelser, noveller och dikter.

Har skrivit en diktsamling, som inget förlag hittils nappat på;) What are the odds? Haha.

Så har lagt den på hyllan ett tag och satsar istället på att skriva en bok. En verklighetsbaserad roman. Väldigt intressant är den, kan jag lova.

Skriver även nya dikter då och då, mest för att få utlopp för känslor. Skriver dock enbart dikter på engelska just nu, vet inte varför. Tröttnat på svenska kanske?

Men jag lägger ut lite äldre, svenska dikter också. För att visa vem jag är.

Yes, det var lite om mig. Ha en bra dag alla där ute!